lördag 14 september 2013

MAMMA TILL MIN MAMMA


"Du är glädjen i mitt liv," säger hon när jag kliver in genom dörren. " Du är glädjen i mitt liv", upprepar hon, min älskade gamla mamma där hon står och håller hårt i rullatorn. Hon är trött, ledsen och lite förvirrad. Jag kramar henne, håller om henne. Jag tröstar, lyssnar, försöker hjälpa henne att hitta orden och reda ut begrepp.
Jag har blivit mamma till min egen mamma! 


En gång var det hon som, tillsammans med min älskade pappa (död 1995), lyssnade, lärde mej orden och begreppen, som gladdes åt mina framgångar och tröstade i motgångar, som lärde mej så mycket om livet, som gav mej så mycket kärlek och trygghet och som gjorde min uppväxt till ett ljust, vackert och förhoppningsfullt minne; som gav mej rötter och vingar.


Det var mamma som satt på min sängkant varje kväll och strök mej sakta över håret, medan hon läste aftonbönen... Hon som alltid fanns och har funnits där närhelst jag behövt henne. Som funnits till, inte bara för mej, utan även för barnbarn och barnbarnsbarn. Nu är det jag som sitter där på hennes sängkant och stryker henne sakta över håret, stryker varsamt hennes kind och försöker lugna hennes alltmer förvirrade tankar.


Flera gånger om dagen finns jag hos henne, och varje gång jag lämnar henne där i ensamheten är jag alltid lika bedrövad, för jag tar med mej hennes trötta, tomma och bedrövade ögon, hennes ångerst oro och rädsla i mitt hjärta.



Min oroliga mamma: "Men... vad ska jag göra om... om ...jag ramlar...!???"
"Ja, vad ska du göra då, mamma?" frågar jag
"Vet inte...", säger mamma," ... ber till Gud???"
"Men om Gud inte kommer och lyfter upp dej?"
"Då knäpper jag händerna och ber till Gud...!"
"Ja", säger jag, "och trycker på den röda knappen, på larmet!!!"
Hon tittar oförstående på mej och säger: "Jasså, jaha, kan du skriva upp det på en lapp!?"


När slutar en människa att leva? Är det när hon/han dör? Eller... kan man sluta leva och ändå leva??? Har man slutat leva när dagarna blir långa och tomma, när man tappar orden, begreppen och minnena???

Egentligen tycker  jag att det vore bra om Gud kom och lyfte upp mamma, ända upp till himlen, upp till ljuset och friheten, så hon blev befriad från sin ångerst, oro och rädsla, och fick dansa på Guds gröna ängar tillsammans med sin älskade Torsten, min pappa! Just nu tycker jag att det skulle vara en lycka och befrielse för min älskade och trötta gamla mamma...


... men ibland kan det liksom glimma till av glädje i mammas ledsna ögon... så jag är inte riktigt säker på vad jag egentligen tycker...
                                                                                          Inga-Lill

4 kommentarer:

  1. Kram! Vad fint Du skriver om ålderdomen, som hinner ifatt oss hur mycket vi än skyndar oss och inte vill.
    Än så länge är min mamma ok, men man vet inte hur länge jag kan vara dotter till mamma och inte mamma till henne.
    Inger också 47:a

    SvaraRadera
  2. Jag kan känna igen mig i vad du skriver. Mamma är inte förvirrad ...ännu, men kroppen orkar inte och energin är slut, så det blir mer och mer att ta över. Visst är det många tankar som kommer och går. Kram Elisabeth

    SvaraRadera
  3. Hej Oj vad fint skrivet, får tårar i ögonen nästan. Ja både jag och maken har bara våra föräldrar kvar i livet våra mor och farföräldrar har vandrat vidare sen många år tillbaka. Det känns lite kluvet, man vill ta vara på varje dag p nåt sätt för man vet ju de facto aldrig hur länge man har varann kvar.
    Visst är det ju precis ocså så, att det blir lite ombytta roller - förut tog de alltid hand om en när man var liten och nu får man istället "hjälpa tillbaka" så att säga.
    Hoppas det reder sig och ni finner ett bra sätt då ni båda kan känna er hyfsat lugna och trygga.

    SvaraRadera
  4. En sådan fin kärleksförklaring till din mor! Och så fint att ni har en bra relation, det är inte alla som har det. Nu tackar du din mor för det hon gav åt dig en gång.
    Tack också för att du delar med dig av alla känslor i det här inlägget. Många känner nog lika men kanske inte kan sätta orden på pränt.
    Kramar till er båda!

    SvaraRadera